Min ena fundering i sammanhanget handlar om hur nomineringsprocessen gick till. Jag utgår från att FN inte kastade tärning bland medlemsländernas befolkning. Gissningsvis hade medlemsländer möjlighet att nominera personer, och isåfall kanske vår riksdag eller regering initierade någon process på temat. Om den allmänna uppfattningen är att ’vita 50+ män från västvärlden’ tenderar att få uppdrag så är ju ’kvinna yngre än 40’ ett sätt att adressera både ålder och kön (även om man denna gång inte fick med etnisk / kulturell bakgrund, socioekonomisk hemvist eller andra aspekter). Vilka valde man bland för att få fram den svenska kandidaten? Kunde personer med lämplig bakgrund / relevant utbildning / adekvata erfarenheter söka eller bli nominerade? I Sverige bör det ju finnas många kompetenta personer som passar in på etiketten ’kvinna yngre än 40’, och det kan ju funnits betydligt fler än en som skulle vilja bli påtänkta för det aktuella uppdraget.
Min andra fundering i sammanhanget handlar om att vår statschef eller medlemmar i dennes familj sedan Torekovskompromissen inte bör opinionsbilda eller verka politiskt. I det aktuella exemplet kanske de flesta uppfattar både uppdragsgivaren och initiativet som behjärtansvärda (och utnämningen skedde rimligtvis med riksdagens goda minne), men ska det på det principiella planet göra någon skillnad? Det aktuella uppdraget är väldigt opinionsbildande, och passar inte med det vi säger om vad statschefen ska pyssla med i det avseendet. Dessutom har ju kungafamiljen ett stort nätverk och goda möjligheter att påverka och opinionsbilda, vilket de använder ibland. Men de går inte att ifrågasätta, de kan inte ställas till svars och de svarar nästan aldrig på frågor i de fallen.
Jag tycker att Torekovskompromissen har passerat sitt bästföredatum med råge. Låt oss i samband med dess 45årsdag i augusti se till att ompröva saken, och sikta på en avveckling av monarkin och tills dess att vi är framme där bör vi reformera hur dagens implementation av monarki fungerar i Sverige. En fråga man behöver prata om inför monarkins avveckling är ifall man vill ersätta statschefen med något nytt, och vilka befogenheter denna ska ha. En aspekt är hur mycket politik / opinionsbildning den personen ska få ägna sig åt (mer eller mindre än nuvarande statschef?)
Somliga menar kanske att Victoria har en del egenskaper som passar för vissa typer av uppdrag. För mig kan hon gärna få tacka nej till monarkin (och samtidigt passa på att uppmuntra sin pappa att gå i pension och sina syskon att bli rallyförare och lyxhustru i London) och söka jobb som internationell opinionsbildare (kanske i Ban Ki-moons regi) ifall hon vill pyssla med det. Eller så kan hon ställa upp i något lämpligt val ifall hon vill bli representant för Sverige i något avseende. Jag har ingen åsikt om henne som person (eller någon av hennes släktingar), min poäng är att alla jobb / roller / ämbeten som finansieras av allmänna medel ska tillsättas antingen via en demokratisk process eller baserat på kompetens.