Under de senaste mandatperioderna har diskussioner förekommit om privata aktörer inom välfärden. Den senaste veckan presenterades ett lagförslag om vinstbegränsningar efter en överenskommelse/kompromiss mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna.

Det är inte ovanligt att representanter för olika partier vill framhålla sin ideologiska särprägel, och det finns uppenbara marknadsföringsskäl för det. Men jag tycker inte det är ändamålsenligt ur samhällsperspektiv när de aspekterna får större plats än sakfrågorna i olika diskussioner.

När det handlar om skattefinansierade verksamheter – exempelvis välfärd – tycker jag att man kan fundera på följande frågeställningar:

• Hur ser vi till att medborgare och samhället får så stor nytta som möjligt av varje spenderad skattekrona?
• Hur definierar vi ’kvalitet’ inom det aktuella området?
• Går det att definiera någon ’acceptabel lägstanivå’ för kvalitet inom det aktuella området?
• Går det alltid att uppnå ’maximal kvalitet’ i alla sammanhang eller finns det lägen där det blir orimligt dyrt?
• Finns några fördelar för samhällsekonomi – exempelvis arbetstillfällen – som man kan uppnå?

Empiriskt stöd eller ideologiskt önsketänkande?

Jonas och hans likasinnade verkar antyda saker i sina debattinlägg som jag tror handlar om antingen ’ideologiskt önsketänkande’ eller något de tror ’låter retoriskt bra inför sina kärnväljare’, exempelvis:

• Alla privata aktörer skickar majoriteten av de medel de får från stat/landsting/kommun till skatteparadis
• Alla privata aktörer leverar dålig kvalitet
• Alla privata aktörer är onödigt dyra
• Alla privata aktörer har dåliga arbetsvillkor och låga löner för sin personal och skulle sparka de flesta om de kunde

och implicit verkar man göra följande antaganden (eller med ideologiska motiv resonera att det inte spelar någon roll):

• Aktörer inom stat/landsting/kommun är alltid billiga/kostnadseffektiva
• Aktörer inom stat/landsting/kommun har alltid hög kvalitet
• Aktörer inom stat/landsting/kommun arbetar aktivt för att höja sin effektivitet och kvalitet
• Aktörer inom stat/landsting/kommun har superbra löner och arbetsvillkor för sin personal
• Aktörer inom stat/landsting/kommun vill oftast anställa fler för att höja sin leverans och kvalitet

Jag ifrågasätter samtliga och menar att att man fokuserar på fel saker. Såvitt jag vet finns inga empiriska studier om hur stor del av de aktuella skattepengarna hamnar i skatteparadis, och både att ’alla privata aktörer är dyra och har låg kvalitet’ och ’alla statliga/kommunala alternativ är kostnadseffektiva och har god kvalitet’ är beskrivningar som är inkorrekta och för simplistiska.

Driftsform

Som jag ser det är driftformen inte det viktigaste när det gäller våra välfärdssystem och övriga skattefinansierade verksamheter. De aspekter som bör definieras för varje verksamhet enligt mig, och tas med som direktiv vid upphandling från aktörer – oavsett ifall deras organisatoriska hemvist är stat/landsting/kommun/näringsliv:

• Vilka leveransvolymer handlar det om?
• Vad får det kosta?
• Vilken är den lägsta acceptabla kvalitetsnivån, och vilken kvalitet vill man ha i genomsnitt?

Sedan kan man ha med klausuler i avtalet om vite vid bristande måluppfyllelse, insyn/transparens och annat man tycker är relevant.

Sammanfattningsvis

I mina ögon är kvalitet och kostnad viktigare än driftsform när det gäller hur skattemedel används, och jag tror att:

• Vissa organisationer inom stat/landsting/kommun inte är så kostnadseffektiva som man skulle kunna önska
• Vissa organisationer inom stat/landsting/kommun inte har så hög kvalitet på sina leverabler som man skulle kunna önska
• De flesta privata aktörer levererar enligt avtal när det gäller välfärd och andra skattefinansierade tjänster

Dessutom tror jag att det oftast är fördelaktig med konkurrens när det gäller kostnad, kvalitet och innovation.

När det gäller välfärd och sociala skyddsnät tänker jag att det i vårat samhälle ska finnas en miniminivå, där alla oavsett bakgrund eller socioekonomiska förutsättningar ska kunna gå i bra skolor och kunna studera eftergymnasialt och få bra vård och omsorg genom hela livet. Jag tänker också att alla inte har samma förutsättningar och inte är likadana, och därmed bör man ha valfrihet att kunna välja efter sina behov och preferenser.

Sålänge en organisation levererar den kvalitet och kvantitet man utlovat till det pris man kommit överens om i avtalet tycker jag varken att driftsformen eller vinstmarginalen är viktig. Jag tror för övrigt att det är fördelaktigt ur samhällsekonomiskt perspektiv om så mycket som möjligt av de skattepengar som betalas ut stannar kvar inom landet, men det tycker jag inte ska regleras genom att ’slopa alla privata alternativ’.