An American Werewolf in London (1981, England, 1h 37m, manus och regi: John Landis, All Movie, Box Office Mojo, Kritiker, Meta Critic, Rotten Tomatoes, Wikipedia) är en skräck-komedi av John Landis. Den hade premiär medan jag gick i högstadiet och jag tycker fortfarande den har en viss charm. Se gärna dess trailer.
The Thing (1982, USA, 1h 49m, regi: John Carpenter, All Movie, Box Office Mojo, Kritiker, Meta Critic, Rotten Tomatoes, Wikipedia) är en scifiskräckis från 1982 av John Carpenter som baseras på en bok av John W Campbell. Jag gick i högstadiet när den här versionen kom så för mig är det en kultklassiker. Kika gärna på dess trailer.
Det finns två andra versioner av den här filmen, dels The Thing from Another World (1951, USA, 1h 27m, regi: Christian Nyby), och dels The THing (2011, USA, 1h 43m, regi: Matthijs van Heijningen). Den senare kan ses som en prequel, som å ena sidan har lite bättre effekter och filmteknik eftersom den gjordes 30 år senare, men å andra sidan känner jag inte att den bidrar med något nytt.
Rollercoaster (1977, USA, regi: James Goldstone, All Movie, Kritiker, Rotten Tomatoes, Wikipedia) är en rulle av James Goldstone. 70-talsvibbarna är ganska tydliga men jag tycker den är charmig nostalgi. Som en bonus uppträder Sparks som sig själva i filmen. Kika gärna på dess trailer.
The Taking of Pelham One Two Three (1974, USA, 1h 44m, regi: Joseph Sargent, All Movie, Kritiker, Meta Critic, Rotten Tomatoes, Wikipedia) är en charmig rulle från 1974 baserad på en novell av Morton Freedgood. Det gjordes två remakes av den: The Taking of Pelham One Two Three (1998, USA, 1h 40m, regi: Felix Enríquez Alcala) och The Taking of Pelham 123 (2009, USA, 1h 46m, regi: Tony Scott). Kika gärna på dess trailer.
I samband med Stockholm Filmfestival 2012 såg jag Safety Not Guaranteed (2012, USA, 1h 26m, manus: Derek Connolly, regi: Colin Trevorrow, All Movie, Box Office Mojo, Kritiker, Meta Critic, Rotten Tomatoes, Wikipedia, Trailer) som är en dramakomedi av Colin Trevorrow. Eventuellt kan man räkna rullen till Mumblecore (bröderna Duplass / bröderna Duplass). Jag tycker att det är en väldigt trivsam Indiefilm och tycker att den förtjänar all uppmärksamhet den kan få.
Nu är årets filmfestival över. Det fanns 150 filmer att välja på från ett antal länder och i ett antal olika genres. Jag såg bara en bråkdel, nämligen följande:
Det jag tycker är charmen med filmfestivaler är dels möjligheten att se personerna bakom filmerna (Face2Face/Q&A) och dels att få tillgång till bra filmer som inte kommer upp på den ordinarie repertoaren.
I vår visas Junior-festivalen, och i Augusti 2019 är det dags för sommarbio i Rålambshovsparken. Jag gissar att de inte spikar temat för sommarbion förrän i slutet av våren eller tidigt på sommaren. I juli är det 50årsjubileum för när Apollo 11 satte de första människorna på månen, men ’Rymd’ var tema för bara ett par år sedan så det är nog ’förbrukat’. De senaste tre åren har temat varit ’1970-talet’, ’1980-talet’ och ’1990-talet’ så ifall den trenden fortsätter kanske det blir 2000-talets första decenium. Isåfall skulle jag önska mig någon av Be Kind Rewind, Broken Flowers, Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Once, Darjeeling Limited, Paranoid Park, Samsara, Spirited Away eller The Wrestler.
The Greatest Showman (2017, USA, 1h 45m, manus och regi: Michael Gracey, AllMovie, Box Office Mojo, Kritiker, Metacritic, Rotten Tomatoes, Wikipedia) är en musikaldramatisering regisserad av Michael Gracey. Musikaler är vanligtvis inte min favoritgenre (och min misstanke är att den här filmen kanske fick lite draghjälp av popularitet hos La La Land). Det som fick mig nyfiken var att den är inspirerad av PT Barnums liv. Jag tyckte filmen var charmig och filmhantverket var bra.
