Läste att regering vill satsa pengar på lågstadielärare, och det låter ju som en ide. Men hur ligger det till med ideer från politiker och styrande organ kring svenska skolans utveckling?

Vissa verkar föredra att skylla sakernas tillstånd enbart på majoren, men i ärlighetens namn verkar derivatan varit negativ ganska många mandatperioder (20-25 år minst?) så jag menar att de flesta partier har bidragit till att vi är där vi är.

Min fördom är att politiker låter sin partipolitiska magkänsla påverka hur skolan borde fungera hellre än att lyssna på experter inom pedagogik och didaktik, trots att såna finns både på lärosäten och bland de som är verksamma inom skolväsendet. Dessutom tror jag att man antar att elevers egenskaper/färdigheter/behov ligger alldeles för nära genomsnittet. Dels måste man satsa på både de som kunskapsmässigt ligger nära snittet, de som behöver extra stöd och även de som kunskapsmässigt ligger bra till. Alla tre grupperna behöver få med sig något från de år de går i skolan och få stimulans under tiden. Under många år verkar man insisterat på att ”alla är exakt lika och har exakt samma behov”, och det har missgynnat både de som legat efter kunskapsmässigt och de som legat före och haft lätt för att lära sig.

Dessutom känns det viktigt ur både ett mänskligt och ekonomiskt perspektiv att skolan lär ut ”rätt” saker. Under ganska många decennier från införandet av den allmänna skolan var dess syfte i någon mening att ”producera medborgare till industrisamhället” och jämfört med tidigare var det förstås en framgång att läskunningheten ökade dramatiskt. Men de som går ut grundskolan i år kommer (ifall man antar att pensionsåldern är 65 år då) jobba till år 2065, så den skola som var bra för hundra år sedan är inte tillräcklig idag.