Med jämna mellanrum dyker frågeställningar om ’vinst i välfärd’ upp, ibland kompletterat med begrepp som ’skatteparadis’, ’riskkapital’, ’Jersey’ och ’Guernsey’. Men i mitt tycke tenderar frågeställaren ofta att överförenkla eller att inte vara helt intellektuellt ärlig.

Rent filosofiskt är det upp till var och en ifall man vill ha ’mer planekonomi än när Sovjetunionen var på sin höjdpunkt’ eller ’marknadsekonomi i så hög utsträckning att Usa framstår som vänster’. Min gissning är att de flesta i Sverige väljer någonting mellan de extrempunkterna, och tycker att skattefinasierad välfärd är ett sympatiskt system. Beroende på vilken politisk hemvist man har kan man ha olika åsikter om exakt vilka saker som borde ingå i välfärd och i vilken utsträckning det ska finnas valfrihet eller ifall alla potentiella brukare förväntas vara exakt likadana och har exakt samma behov, och ifall ett eller flera alternativ ska erbjudas till respektive grupp.

Följande två frågor bör enligt min syn på saken adresseras tidigt i diskussionen:

1. Hur definierar vi vad som är kvalitet inom välfärden? Vart går gränsen mellan ’acceptabel kvalitet’ och ’för låg kvalitet’? Är det intressant att definiera begreppet ’högre kvalitet än kravspecen’ i den här kontexten?
2. Hur definierar vi vad som är ’acceptabel kostnad’ inom välfärden? Vart går gränsen mellan ’acceptabel kostnad’ och ’för hög kostnad’? Är det intressant definiera begreppet ’effektivare än kravspecen’ i den här kontexten?

Beroende på vilken politisk hemvist man har tror jag att man har lätt att göra vissa antaganden / dra vissa slutsatser som inte nödvändigtvis behöver stämma:

• ”Det är självklart att privata alternativ alltid är dyrare och/eller har sämre kvalitet än motsvarande inom kommun, landsting eller stat”
• ”Det är självklart att verksamheter inom kommun, landsting eller stat inte effektiviseras i den utsträckning som de skulle kunna, och mäts ekonomiskt på fel sätt”

Oavsett om en välfärdsleverantör är privat eller i regi inom kommun, landsting eller stat borde önskemålet från oss skattebetalare vara ’acceptabel kvalitet (eller bättre) för en acceptabel kostnad (eller billigare)’. Dessutom borde vi som samhälle se till att vi har så bra sätt som möjligt att mäta kvalitet och kostnad för välfärden, och ha väldefinierade styrmetoder för när kostnader blir för höga eller kvalitet för låg.

Som ett tanke-experiment kan ni tänka er följande: Företag A och kommunal organisation B levererar samma välfärdstjänst till varsin medelstor kommun och båda kostar 10 miljoner per år. Enligt kommunalråden är kostnad och kvalitet acceptabel hos både A och B.

• Enligt ledningen hos företag A går uppdraget med en skaplig vinst, så viss återinvestering sker och en ansenlig del går till ägare och investerare.
• Enligt kommunen så är kvalitet hos B acceptabel, och kostnaden är ’som den brukar’ även om man anser att det finns utrymme för effektiviseringar.

Tycker du att den ena utsagan känns mer positiv / negativ än den andra? Och varför tycker du isåfall det?

Bara kostnader?

När det gäller skattepengar och välfärd är det lätt att tänka i termer av ’kostnader’, men för att påminna om det uppenbara så finns åtminstone två positiva aspekter: dels får ett antal brukare stöd som de kanske inte fått annars (alternativt kanske anhöriga behöver göra en större insats) och dels innebär det arbetstillfällen och därmed kommer delar av kostnaderna tillbaka in i samhällsekonomin.

Fusk och överutnyttjande?

I den bästa av världar vore alla ärliga, och de som har behov får rätt stöd. Utan att ha några statistik eller annan insyn misstänker jag att det förekommer fusk i viss utsträckning i alla våra välfärdssystem. Jag har ingen uppfattning om ifall det är många personer, eller vilka belopp det kan handla om per år. Min gissning är att de välfärdsområden som har flest brukare är de som har störst antal personer som försöker fuska. Vilken grad av fusk vi som samhälle anser är ”acceptabelt” och hur vi ska bekämpa fusk i de systemen är något vi behöver resonera oss fram till som samhälle, men de legitima brukarna för respektive system ska ju fortfarande få det stöd de behöver.

Ibland påstås det förekomma ’överutnyttjande’ – och det kan ju inte uteslutas att det förekommer. Men även där behöver man börja i rätt ända och skaffa sig en uppfattning om hur problemet ser ut, och hur man ska adressera det. Att en välfärdstjänst kostar pengar behöver ju i sig inte indikera att det missbrukas, och även om kostnaderna blivit högre än man räknat med så behöver man tänka på hur man för diskussionen och hör man beskriver ’problemet’. I våras publicerades utredningsdirektivet 2016:40 av riksdagen som handlar om LSS och assistansersättningen. Regeringen låter som de fokuserar mer på kostnader och besparingar än kvalitet för brukarna. Retoriken kring frågan har låtit som ’överutnyttjande’ – men jag har inte sett någon statistik som stödjer det.