månadsarkiv: januari 2018

2018 Februari Astronomisk Kalender

Månens faser under Februari

  • 2018-01-30: Månen närmast jorden (359000 km)
  • 2018-01-31: Fullmåne
  • 2018-02-07: Avtagande halvmåne
  • 2018-02-11: Månen längst från jorden (405700 km)
  • 2018-02-15: Nymåne
  • 2018-02-23: Växande halvmåne
  • 2018-02-27: Månen närmast jorden (363900 km)
  • 2018-03-02: Fullmåne

Kvällshimlen under Februari

  • 2018-02-01: Månen 1° norr om Regulus
  • 2018-02-05: Månen 7° norr om Spica
  • 2018-02-07: Månen 4° norr om Jupiter
  • 2018-02-09: Månen 4° norr om Mars
  • 2018-02-09: Månen 10° norr om Antares
  • 2018-02-09: Månen 1° söder om Vesta
  • 2018-02-10: Mars 5° norr om Antares
  • 2018-02-11: Månen 2° norr om Saturnus
  • 2018-02-22: Månen 9° söder om Pleiaderna (Alcyone)
  • 2018-02-23: Månen 1° norr om Aldebaran
  • 2018-02-26: Månen 9° söder om Pollux

Rymdfartshistoria under Februari

Aktiviteter under Februari

Newsfeed

2011-12-10:011 Månförmörkelse (Foto: Magnus Norden)

2011-12-10:011 Lunar Eclipse by Magnus Norden

2014-11-25:013 Skymning över Brunnsviken (Foto: Magnus Norden)

2014-11-25:013 Sundown at Brunnsviken by Magnus Norden

The Post

The Post (2017, USA, 1h 56m, regi: Steven Spielberg, AllMovie, Box Office Mojo, Kritiker, Metacritic, Rotten Tomatoes, Wikipedia) är ett politiskt drama inspirerat av verkliga händelser. Den var intressant på sätt och vis och det märktes att de hade budget – men som så ofta tyckte jag att filmatiseringar baserade på verkliga händelser görs lite ‘torra’. Och Tom Hanks och Meryl Streeps rollfigurer framstod som alltför präktiga.

Mandatperiod

Söndag 9 september är det dags för valet 2018 till riksdag, landsting och kommun. Sedan 1970 har valdagen varit densamma för de tre nivåerna. Såvitt jag vet driver inget av de etablerade partierna någon fråga om mandatperiodernas längd eller start för de olika nivåerna.

De som vill behålla nuvarande upplägg skulle kunna hävda att kostnaderna skulle öka med ett ökat antal val, och att det även skulle innebära mer arbete för partierna samt att valdeltagandet kanske inte skulle vara lika högt som med dagens upplägg.

Men å andra sidan är det ingen naturlag att valen är samma år eller ens med samma frekvens till de tre nivåerna. Med nuvarande upplägg är det kanske den nationella nivån som får mest synlighet, och dessutom kanske en delmängd av befolkningen inte håller det politiska intresset lika aktuellt mellan valen. Men om vi exempelvis hade val 3 år av fyra (kanske i september som idag), med ett års förskjutning mellan de olika nivåerna kanske de som röstar skulle vara mer fokuserade på respektive nivå. Man kan ju förstås rösta olika på de olika nivåerna redan idag, men ifall man röstade på en sak i taget skulle kanske fler göra aktiva val, och ha bättre koll på respektive nivå och vilka frågor som är aktuella och vad de olika partierna vill och gör. Det är inte säkert att valdeltagadet skulle påverkas negativt, möjligen skulle det kunna locka fler att fundera mer.

2016-10-02 Riksdagshuset. Foto: Magnus Norden

Jonas och Jersey

Under de senaste mandatperioderna har diskussioner förekommit om privata aktörer inom välfärden. Den senaste veckan presenterades ett lagförslag om vinstbegränsningar efter en överenskommelse/kompromiss mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna.

Det är inte ovanligt att representanter för olika partier vill framhålla sin ideologiska särprägel, och det finns uppenbara marknadsföringsskäl för det. Men jag tycker inte det är ändamålsenligt ur samhällsperspektiv när de aspekterna får större plats än sakfrågorna i olika diskussioner.

När det handlar om skattefinansierade verksamheter – exempelvis välfärd – tycker jag att man kan fundera på följande frågeställningar:

  • Hur ser vi till att medborgare och samhället får så stor nytta som möjligt av varje spenderad skattekrona?
  • Hur definierar vi ‘kvalitet’ inom det aktuella området?
  • Går det att definiera någon ‘acceptabel lägstanivå’ för kvalitet inom det aktuella området?
  • Går det alltid att uppnå ‘maximal kvalitet’ i alla sammanhang eller finns det lägen där det blir orimligt dyrt?
  • Finns några fördelar för samhällsekonomi – exempelvis arbetstillfällen – som man kan uppnå?

Empiriskt stöd eller ideologiskt önsketänkande?

Jonas och hans likasinnade verkar antyda saker i sina debattinlägg som jag tror handlar om antingen ‘ideologiskt önsketänkande’ eller något de tror ‘låter retoriskt bra inför sina kärnväljare’, exempelvis:

  • Alla privata aktörer skickar majoriteten av de medel de får från stat/landsting/kommun till skatteparadis
  • Alla privata aktörer leverar dålig kvalitet
  • Alla privata aktörer är onödigt dyra
  • Alla privata aktörer har dåliga arbetsvillkor och låga löner för sin personal och skulle sparka de flesta om de kunde

och implicit verkar man göra följande antaganden (eller med ideologiska motiv resonera att det inte spelar någon roll):

  • Aktörer inom stat/landsting/kommun är alltid billiga/kostnadseffektiva
  • Aktörer inom stat/landsting/kommun har alltid hög kvalitet
  • Aktörer inom stat/landsting/kommun arbetar aktivt för att höja sin effektivitet och kvalitet
  • Aktörer inom stat/landsting/kommun har superbra löner och arbetsvillkor för sin personal
  • Aktörer inom stat/landsting/kommun vill oftast anställa fler för att höja sin leverans och kvalitet

Jag ifrågasätter samtliga och menar att att man fokuserar på fel saker. Såvitt jag vet finns inga empiriska studier om hur stor del av de aktuella skattepengarna hamnar i skatteparadis, och både att ‘alla privata aktörer är dyra och har låg kvalitet’ och ‘alla statliga/kommunala alternativ är kostnadseffektiva och har god kvalitet’ är beskrivningar som är inkorrekta och för simplistiska.

Driftsform

Som jag ser det är driftformen inte det viktigaste när det gäller våra välfärdssystem och övriga skattefinansierade verksamheter. De aspekter som bör definieras för varje verksamhet enligt mig, och tas med som direktiv vid upphandling från aktörer – oavsett ifall deras organisatoriska hemvist är stat/landsting/kommun/näringsliv:

  • Vilka leveransvolymer handlar det om?
  • Vad får det kosta?
  • Vilken är den lägsta acceptabla kvalitetsnivån, och vilken kvalitet vill man ha i genomsnitt?

Sedan kan man ha med klausuler i avtalet om vite vid bristande måluppfyllelse, insyn/transparens och annat man tycker är relevant.

Sammanfattningsvis

I mina ögon är kvalitet och kostnad viktigare än driftsform när det gäller hur skattemedel används, och jag tror att:

  • Vissa organisationer inom stat/landsting/kommun inte är så kostnadseffektiva som man skulle kunna önska
  • Vissa organisationer inom stat/landsting/kommun inte har så hög kvalitet på sina leverabler som man skulle kunna önska
  • De flesta privata aktörer levererar enligt avtal när det gäller välfärd och andra skattefinansierade tjänster

Dessutom tror jag att det oftast är fördelaktig med konkurrens när det gäller kostnad, kvalitet och innovation.

När det gäller välfärd och sociala skyddsnät tänker jag att det i vårat samhälle ska finnas en miniminivå, där alla oavsett bakgrund eller socioekonomiska förutsättningar ska kunna gå i bra skolor och kunna studera eftergymnasialt och få bra vård och omsorg genom hela livet. Jag tänker också att alla inte har samma förutsättningar och inte är likadana, och därmed bör man ha valfrihet att kunna välja efter sina behov och preferenser.

Sålänge en organisation levererar den kvalitet och kvantitet man utlovat till det pris man kommit överens om i avtalet tycker jag varken att driftsformen eller vinstmarginalen är viktig. Jag tror för övrigt att det är fördelaktigt ur samhällsekonomiskt perspektiv om så mycket som möjligt av de skattepengar som betalas ut stannar kvar inom landet, men det tycker jag inte ska regleras genom att ‘slopa alla privata alternativ’.

2014-06-06 Jonas Sjöstedt vid Golfängarna i Sumpan. Foto: Magnus Norden

Valet 2018

Söndagen 9 september är det 2018 års val till kommun, landsting och riksdag. Möjligen blir kampanjerna ‘smutsigare’ än i de senaste valen, och sannolikt får varken det rödgröna blocket eller alliansen egen majoritet i riksdagen. Dessutom har Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna rört sig i närheten av fyraprocentsgränsen under den nuvarande mandatperioden enligt opinionsundersökningar och det kan inte uteslutas att minst ett av dessa partier hamnar under den spärren i valet. Dessutom finns chansen att Jimmies gäng även efter riksdagsvalet blir det parti som hamnar på tredje plats när det gäller antal röster. De utsagorna kan man ha olika åsikter om, men vi behöver åtminstone förhålla oss till möjligheten.

Jag brukar i samband med valen ofta tänka att samtliga partiers affischer är rätt usla och att de oneliners man slänger sig med överlag är rätt sunkiga. Jag utgår från att man har någon sorts marknadsföringstanke som går ut på ‘ju mer partinamnet syns desto bättre’, men jag upplever att samtliga partier ligger på en så låg nivå att man väsentligen idiotförklarar väljarna vilket därmed borde få den motsatta effekten. Att debatter mellan representanter för partierna ibland ligger på en rätt tarvlig nivå känns trist. Det vore skönt ifall samtliga partier rycker upp sig. Även media har ett ansvar att inte ha för ytlig rapportering och bevakning.

Valdeltagande

Valdeltagandet till riksdagen anses vara relativt högt i Sverige. I valet 2014 röstade 85.8 procent av de som fick, och sedan 1973 har valdeltagandet varierat mellan 80.1 procent (2002) och 91.8 procent (1976) enligt Statistiska Centralbyrån. Det är högre än i vissa andra demokratier i västvärlden, men samtidigt brukar jag undra varför 10-20 procent väljer att inte använda sin rösträtt. Den allmänna rösträtten i Sverige är inte ens hundra år gammal, och jag tycker inte att man ska rycka på axlarna åt den.

Dessutom är min kvalificerade gissning att valdeltagandet varierar en hel del mellan olika valkretsar i landet. Eventuellt kan det vara så att de som har det socioekonomiskt bättre eller har högre utbildning i genomsnitt tenderar att göra sin röst hörd i högre utsträckning, men där har jag inga empiriska studier att peka på så det kanske är en fördom från min sida. Hur som helst tycker jag att det är viktigt att alla grupper i landet känner att de är representerade och har möjlighet att påverka det samhälle som vi delar med varandra och förvaltar åt kommande generationer.

Jag tror inte att obligatoriskt valdeltagande är rätt väg att gå, jag är inte säker på exakt hur man skulle formulera en sådan lagstiftning så att den blir ändamålsenlig och får allmän acceptans. Däremot tror jag det vore fördelaktigt ju fler som väljer att vara delaktiga och använder sin rösträtt, deltar i debatten och försöker förkovra sig så mycket man kan och hinner inom olika samhällsfrågor.

Vissa väljer att protestera i valet genom att inte rösta alls, eller rösta på ‘Kalle Anka Partiet’ – men jag känner att den typen av protest är verkningslös. Ifall man saknar frågor i den allmänna debatten är det upp till en själv att lyfta dessa, ifall man tycker de politiskt aktiva inte gör ett tillräckligt jobb är det upp till en själv att bidra genom att bli aktiv. Man har alltid rätt att opinionsbilda (vilket inte automatiskt innebär att andra kommer att hålla med). Man kan alltid bli medlem i något befintligt parti eller intresseorganisation, eller så kan man bilda ett nytt. Det är inte säkert att man får gehör för sina åsikter, men som jag ser det är det alltid bättre att opinionsbilda än att bara gnälla och låta bli att rösta. Chansen är större att det blir som man vill om man försöker påverka än om man lägger sig och drar täcket över huvudet.

Utmana dig själv

Dels hoppas jag att så många som möjligt väljer att använda sin rösträtt den 9 september 2018, och dels tror jag det är fördelaktigt för alla ifall var och en utmanar sig själv. Jag tror att en del av befolkningen ‘slentrianröstar’ på det parti man röstat på de senaste gångerna av gammal vana. En sådan strategi kan man inte förbjuda, men jag tror det är bra om de flesta funderar ordentligt (minst en gång per mandatperiod, men gärna oftare) på vilka frågor man tycker är viktiga inom kommun, landsting och riksdag (och även i samband med val till EU-parlamentet) och vad de olika partierna säger och gör kring de frågorna.

Jag tror det är bra om vi alla försöker vara medvetna om våra egna fördomar, och gränserna för våra egna kunskaper och erfarenheter. Det är dessutom bra att fundera på begrepp som källkritik, selektiv exponering och konfirmeringsbias. För den som har en stund över finns följande tre inslag på UR-play: Vad är kunskapsresistens?, Kampen om verkligheten resp Samtal om faktaresisten som jag tycker är intressanta.

Endimensionell skala otillräckligt?

Traditionellt pratar man i flera demokratier i västvärlden om en ‘höger-vänster-skala’ (med inspiration från Frankrike efter revolutionen) för olika politiska åsikter, men genom åren har flera personer (statsvetare och andra) påpekat att den indelningen inte är tillräckligt nyanserad. Det finns begrepp som marxism, socialism, konservatism, liberalism, kapitalism och frågor som marknadsekonomi vs planekonomi, kollektivism vs individualism, nationalism, protektionism vs frihandel samt olika former av internationella samarbeten som FN, EU och Nato.

GAL-TAN (Hooghe, Marks och Wilson), Nolan (David Nolan) och Ingleharts kulturkarta (Ronald Inglehart) är några exempel på hur man kan visualisera värderingar / politisk kompass / politiskt spektrum.

Den senaste mandatperioden

Den som är intresserad av vad som hänt i riksdagen hittills under den nuvarande mandatperioden kan kika på Riksmöte 2017/18, Riksmöte 2016/17, Riksmöte 2015/16 och Riksmöte 2014/15. De senaste budgetpropositionerna kan ses som vilken ambitionsnivå och prioriteringar man har inom regeringen: 2018, 2017 (Vårbudget 2017, Höstbudget 2017), 2016 (Vårbudget 2016, Höstbudget 2016) och 2015 (Vårbudget 2015, Höstbudget 2015).

Demokratiutredning

Sommaren 2014 initierades en demokratiutredning med Olle Wästberg som pointman. Dess direktiv var Dir 2014:111: Demokratisk delaktighet och inflytande över det politiska beslutsfattandet och resultatet presenterades kring årsskiftet 2015/2016 som SOU 2016:5 : Låt fler forma framtiden! (Del A) resp Låt fler forma framtiden! (Del B) samt Låt fler forma framtiden! Forskarantologi.

Mellan år 1997-2000 genomfördes Demokratiutredningen med Bengt Göransson i spetsen. Dess direktiv var Dir 1997:101: Utredning om folkstyret i Sverige inför 2000-talet och resultatet presenterades år 2000 som En uthållig demokrati: Politik för folkstyrelse på 2000-talet (SOU 2000:1).

År 1985 initierade Ingvar Carlsson Maktutredningen (Ju 1985:02) och dess resultat presenterades 1990 som ‘Demokrati och makt i Sverige’ (SOU 1990:44).

2017-12-17 Riksdagen av Magnus Norden
2016-10-02 Riksdagen av Magnus Norden

2018 Januari JVM

2018-01-11 Play Framework 2.6.11
2017-12-20 Gradle 4.4.1
2017-12-15 Sass 3.5.4
2017-12-08 Clojure 1.9.0
2017-11-28 React 16.2.0
2017-11-28 Spring Boot 1.5.9
2017-11-24 Grails 3.3.2
2017-11-15 Groovy 2.4.13
2017-11-11 Maven 3.5.2
2017-10-27 Leiningen 2.8.1
2017-10-17 Java 9 Update 1
2017-10-17 Scala 2.12.4
2017-10-17 Java 8 Update 152
2017-08-18 Angular 1.6.6
2017-06-26 Grails 3.2.11
2017-03-20 jQuery 3.2.1
2016-07-25 Bootstrap 3.3.7
2016-05-20 jQuery 1.12.4 och jQuery 2.2.4
2015-02-15:029 java by magnus norden

Framtidens Ansel Adams?

Allt fler har tillgång till fotografering idag – både stillbilder och video – och en uppenbar orsak är tillgång till mobiltelefoner. Många miljoner bilder och videoklipp laddas upp på sociala medier varje vecka.

I början av 1900talet släpptes kameramodellen Brownie av Eastman Kodak och leverantörens ambition var att det skulle vara en billig kamera för folket. Ansel Adams sägs ha fått en Brownie av sin pappa som ung. På liknande sätt kanske ‘framtidens Ansel Adams’ får inspiration till en karriär inom forografi genom dagens mobilkameror. Smartphones kan vara en inkörsport – eller gatewaydrug om man så vill – till utrustrning med en större sensor, utbytbar optik och fler möjligheter att påverka slutresultatet.

Ju mer man fotograferar desto fler tillfällen har man att fundera över varför resulten blir som de blir, både när det gäller ‘mjuka’ aspekter som komposition och val av motiv och när det gäller ‘hårda’ aspekter som inställningar vid fototillfället och vilken hårdvara man använder.

Vad som är en ‘bra’ bild avgörs av flera olika parametrar, inklusive ‘tycke och smak’.

När det gäller inställningar vid fotograferingstillfället erbjuder även smartphones appar som tillåter att användaren gör olika val för exponerningen (och i viss utsträckning även ifall man vill att resultatet ska vara en raw-fil). Både för iphone och android finns olika alternativ – jag har en android och använder bland annat ‘Open Camera’ på den.

När det gäller efterbehandling av det man fotograferar tänker många på kommersiella produkter och har ibland känslan av att sådana är dyra och svåra att lära sig.

Ett antal opensource-programvaror finns att välja på, några nämns på pixls ( exempelvis Raw Therapee och darktable ). Även för videoredigering finns ett antal valmöjligheter inom opensource, till exempel Open Shot och Shotcut.

I dagsläget finns ett ohemult stort utbud av information i form av hemsidor, bloggar och youtubekanaler både när det gäller specifika handgrepp i programvaror och för inspiration kring foto och video. Det mesta är på engelska, men det finns en del även på svenska.

För min del kollar jag bland annat följande sajter regelbundet: Photo Rumors, D P Review, PetaPixel, DxO Mark och för fotoinspiration finns många sebara youtube-kanaler. Ifall man gillar att stödja europeiska kanaler finns en snubbe i Rumänien som kallar sig Photo Tom som ofta hittar intressanta miljöer, och nyligen snubblade jag över en svensk kille via en artikel på petapixel. Han heter Micael Widell och verkar passionerad, entusiastisk och nyfiken, och finns på YouTube, Instagram, 500 px, Twitter och MW Roll.

Inom kameraområdet finns det goda möjligheter att låta sin inre prylnörd frodas, det kommer ny och bättre utrustning ofta. Samtidigt har de flesta av oss inte en obegränsad budget, och dessutom har inte alla foto som primär inkomstkälla. Lyckligtvis är det inte utrustningen som är det viktigaste, utan personen som använder den – så se till att komma ut och plåta oavsett vilken utrustning du har. Funderar du på att uppgradera finns även begagnatmarknaden som ett alternativ. Nyligen släppte Nikon sin D850, och dess spec är trevlig. Samtidigt har jag haft en D700 i flera år som jag varit supernöjd med – så bara för att det kommer nya modeller blir ju inte äldre modeller automatiskt dåliga över natten, vilket följande youtubeklipp kan vara en inspiration till:

Förut kunde man se antalet megapixel i kamerareklam som säljargument. Det brukar framgå även idag, fast primärt i informativt syfte. Sensorteknik går framåt från år till år, och en större sensor har fördelar framför en mindre, exempevis för brusnivåer, dynamiskt omfång och ISO-prestanda. Det som i digitalfotovärlden kallas ‘fullformat’ kallades på analog-tiden för 35mm-film, men oavsett namn är storleken på ‘ljus-samlaren’ 24*36 mm vilket innebär ca 860 kvadratmillimeter. Både i den analoga och digitala världen finns det större storlekar än så, de kanske mest kända ‘stora’ kamerorna från den analoga tiden (exempelvis Hasselblads mellanformat) exponerar en yta på ca 6*6 cm, men det finns betydligt större än så. APS-C från Canon är 330 kvadratmillimeter medan APS-C från övriga ligger på 370 kvadratmillimeter. Micro Four Thirds ligger på 225 kvadratmillimeter. I många av dagens telefoner är sensorn mellan 15-25 kvadratmillimeter, och dessutom är kvalitet på objektiv vanligtvis betydligt enklare än de som finns till systemkameror.

Ifall du är både en fotonörd och en filmnörd finns det ett antal fotorullar som släppts genom åren. En klassiker som fyllde 50 häromåret är Blow-Up (1966, England, 1h 51m, regi och delvis manus: Michelangelo Antonioni, AllMovie, Kritiker, Rotten Tomatoes, Wikipedia)
2014-08-21 Brownie by Alan Levine